Minskad vattenkraft påskyndar vanadinbrytning i Skåne

Nyss hemkommen från miljökonferensen i Madrid talar Lövin (MP) om att Sverige nu ska satsa stort på förnybar el. Det är en satsning som vida övertrumfar konferensens slutprotokoll. Här tycks inte saknas några medel för att uppnå de utlovade målen. En åtgärd, som inte skulle kosta skattebetalarna en enda krona vore att skapa ett moratorium mot utrivningen av småskalig vattenkraft. Den minskar CO2-utsläppen med 7%. För en, i detta sammanhanget, ringa summa skulle man kunna modernisera befintliga verk för att fördubbla produktionen och minskar utsläppen med 14%. Vill man fortsätta denna billiga väg, så finns det massor med gamla vattenverksamheter som skulle kunna förses med generatorer och återstartas.

Istället vill man satsa på väderkänsliga produktioner som vind- och solkraft. Enligt FN; s klimatpanels livscykelanalys av koldioxidutsläpp ger vindkraften 4 ggr. och solkraft 11,5 ggr. mer CO2-utsläpp än vattenkraften. I propositionen ”Vattenmiljö och vattenkraft” konstaterar man att ”med en större utbyggnad av väderkänslig elproduktion blir den småskaliga vattenkraften viktigare.” Den har sin huvudsakliga produktion under vinterhalvåret. Istället för att riva ut den borde man se den som ett naturligt komplement när den väderbaserade produktionen går som sämst och elbehovet är som störst. Utöver den rena elproduktionen har dämmen dessutom den fördelen att de minskar översvämningsrisker nedströms och uttorkning uppströms dämmena, samtidigt som de stabiliserar grundvattennivåerna.

Nyligen invigde man med pompa och ståt utrivningen av tre kraftverk i Klippans kommun. Man kallade det för Europas största restaurering av vattendrag. Att kasta bort ökade möjligheten till ren elproduktion under vinterhalvåret, innebär att man måste öka möjligheten att lagra vind- och solkraftsel till denna årstid. Lämpligen sker det i s.k. vanadin-redox batterier som endast kan användas till stationärt bruk. Den skånska berggrunden räknas som landets mest vanadinrika. Hittills har man genom protester lyckats stoppa utländska gruvbolag från provborrningar i den skånska berggrunden. Klippanprojektet minskar drastiskt möjligheten att förhindra brytningen av vanadin.

Det uppstår naturligtvis en massa frågor om vad som händer vid en gruvbrytning. Blir det dagbrott eller en underjordisk brytning? Vilka fastigheter måste lösas in, blir det min? Hur stora arealer åkermarker försvinner? Vilka habitater för flora och fauna förloras för alltid? Enligt habitatdirektivet är största orsaken till arters minskning att deras livsutrymme försvinner. Kommer hela samhällen att behöva flyttas? Det är många frågor som kräver svar. Sedan är frågan var batteridepåerna ska placeras. Blir det åkermark som offras eller kommer arters livsutrymme att ytterligare minskas? Frågan är om inte el från vattenkraften borde öka istället för att minskas?

Gunnar Olsson, Ugerups mölla

Standard