Europa i kaos

I dagarna har vi upplevt en av de värsta naturkatastrofer i Europa under modern tid. Efter tre dagars skyfall har i Belgien och södra Tyskland vattnet tagit sig nya vägar och flera samhällen har raserats. I skrivande stund har mer än 150 människor hittas döda och flera hundra saknas. Hundratusentals människor har blivit bostadslösa. Människor går med tomma blickar omkring i rasresterna och söker efter tillhörigheter. På reportrars respektlösa frågor om hur det känns svarar de efter, efter noga övervägande, ”Wir leben”. Det bekväma liv de tidigare levt, har inte längre någon betydelse. För dem är det viktigast att de inte finns med bland de dödas skara.

Liknande naturkatastrofer har skett tidigare, men från början mest i U-länder, och var därför mindre intressanta för oss. För ett par decennier sedan började katastroferna allt mer drabba det högteknologiska samhället. I Europa har de dragit sig allt längre norrut och södra Sverige har de senaste åren drabbats av översvämningar på grund av skyfallsliknande regn. SMHI och MSB riktar ständigt uppmaningar om att vi mera måste inrätta oss till ett föränderligt klimat.

Ett högteknologiskt samhälle är helt beroende av el. Alla är väl överens om att elproduktionen ska ske på miljömässigt skonsammast sätt. Vattenkraften är den elproduktion som skapar minst CO2. De alla minsta anläggningar, gamla kvarnar, sågar, stampar m.m., som under sina 350 – 400 års energialstring knappast gett upphov till några miljöskadliga gaser överhuvud-taget. Trots det är det just dessa som våra vattenmyndigheter vill ha bort. Anledningen till det är enligt förslag i vattenmyndigheternas samrådsmaterial ”att biologisk mångfald och sport-fiske” skulle gynnas av utrivningar. Utrivningar som kommer att skapa mer CO2 än vad anläggningarna sedan sin tillkomst lyckats med.

Som ett belägg för att riva minikraftverken pekar vattenmyndigheterna på den stora fiskdöden som de åstadkommer, särskilt åldöd. Jag vill inte förneka att stora vattenkraftsanläggningar från 50-, 60- och 70-talen orsakat stor fiskdöd. Framför allt kan det ha gällt ål, som inte kunnat stå emot de vattenhastigheter, som vattensluket till de stora turbinerna orsakat. Vattenkraften är under en livscykel det i särklass det renaste energislaget.

Jag vill i sammanhanget peka på hur Bo Swensson i sin bok ”Kaffe och en Åhushavanna” beskriver hur skånska ostkusten bl.a. Åhus ständigt översköljdes av enorma mängder tång. Tången samlades upp av torpare och husägare som använde den som jordförbättring och gödning på traktens karga och sandiga jordar. Tack vare tången kunde också de minst bemedlade odla tobak på sina täppor, en skörd som räddade mångas ekonomi. Det var en syssla man kunde hålla på med tills Nymölla pappersbruk togs i drift och tången därmed försvann.

Swensson fortsätter ”1957 var det sista riktiga överflödsåret av tång. Två år senare var det ålens tur. Den gick till i sådana mängder, att ingen varken sett eller hört talas om dess like. Fångster på tusentals kilo upprepades natt efter natt. Hommorna var så till bristningsgräns fyllda med ål, att mängden försvårade ryktningen.

Transporterna in mot land vållade också problem. Båtarna lastades så kraftigt, att relingarna nästan var i jämnhöjd med vattenytan. Många ålar undkom genom att åla sig över relingen. Men till vilken nytta, kan man fråga, då de ändå åter hamnade i någon annans homma.

Swensson avslutar med de träffande orden ”Efter dessa smått unika tång- och ål-år skedde en kraftig tillbakagång. Orsaken får delvis tillskrivas människans svinaktiga beteende med naturen. För ålens del också franskt rovfiske av tusentals ton glasål för export till Japan. Följden blir givetvis minskade ålfångster.”

Jag tycker att Swensson på ett slående sätt träffar mitt i prick. Medan ålfiskarna 1959 bärgade sina rekordfångster hade hundratusentals kvarnar, sågar, stampar m.m. i hundratals år snurrat runt hela Östersjön. Med vattenmyndigheternas påstående om deras förmåga till ål likvidering borde det inte funnits någon ål att bärga.

Med tångens försvinnande följde också blad-tången, eller som den kallas ”ål-gräset”. Glasålen har i alla tider använt detta gräs som gömsle under sin vandring till vattendragen längs Östersjökusten. Utan gräset blir de ett lätt byte för predatorer. Man gör idag försök att återinplantera ål-gräset. Jag ser inte några större möjligheter till att försöket ska lyckas, så länge man inte åtgärdar orsaken till att det försvann.

Swensson pekar också på det Sydeuropeiska glasålsfisket. EU har visserligen förbjudit export av glasål, men ett förbud kräver en kontinuerlig övervakning om det ska ha någon effekt. Dessutom kräver Sydeuropéerna att ål över 12,5 cm inte ska få lov att fiskas. Jag skulle vilja vända på det och säga att ål under 30 cm. inte skulle få fiskas. Dessutom anser jag att fisket inte skulle vikt-baseras utan individ-baseras. Medan en svensk ålfiskare tar en ål på 1 kilo kan Sydeuropéerna fånga 3 500 glasålar.

Jag vill med det ovannämnda peka på minikraftverkens föga inverkan på ålbeståndets minskning. Vattenmyndigheterna använder det som argument för att legitimera en utrivning av dessa verk. Det är verk som producerar den renaste elen, på tid när det som bäst behövs (vinter), i huvudsak i områden där elbristen är som störst (zon IV). Därutöver lämnar vattenkraften samhällstjänster som är översvämningshämmande, förhindrar uttorkning och förbättrar landskapets vattenhållande förmåga.

Att ta bort produktionsmöjligheterna för ren, förnybar el ser jag inte som ett sätt att gynna artrikedom, utan snarare rasera de ömtåliga biotoperna runt dammarna. Det skulle heller inte minska effekterna av klimatförändringar, utan snarare påskynda dem. Kanske skulle det göra att vi inom en snar framtid får uppleva samma naturkatastrofer som nu drabbar Belgien och Tyskland.

Gunnar Olsson

Ugerups Mölla

Standard