Kulturarv hotas av ny plan för vattenkraft

Av Örebronyheter på 21 september, 2021

EU-direktiv samt nationella och regionala planer och miljömål hotar Sveriges kulturarv vid vatten. Hela existensen för dessa miljöer äventyras när vattendrag ska återställas och hinder för fiskar undanröjas. – Längs våra vattendrag finns inte bara naturvärden, utan även viktigt kulturarv. Vill vi över huvud taget ha det kvar måste vi lyssna på de människor som förvaltar kulturarvet, skriver Vattenhistoriskt Nätverk (VhN)

I Sverige finns ca 300 arbetslivsmuseer nära vatten, många hembygdsföreningar och små vattenkraftsanläggningar. Dessa är viktiga som boendemiljö, för rekreation och för besöksnäringen. För många av anläggningarna är placeringen precis intill ett vattendrag själva förutsättningen för verksamheten.

Men nu hotas många av dessa anläggningar av den nationella plan för vattenkraft som regeringen presenterade förra året. I den läggs det orimliga krav på åtskilliga små aktörer, som kanske driver en gammal kvarn eller bevarar en industrimiljö från 1700-talet. I många fall tvingas de ta hjälp av konsulter för att söka tillstånd och inventera eventuella fornlämningar.

– Det blir väldigt mycket byråkrati och kostnader för verksamheter som oftast bygger på ideella krafter. Det här är människor som arbetar med att bevara vårt kulturarv. Tacken är att man kan komma att kallas till domstol, och dessutom riskerar att få riva ut anläggningar och dammar, säger Helena Törnqvist, arbetslivsintendent på Arbetets museum och talesperson för VhN.

Hon representerar Vattenhistoriskt Nätverk som samlar nationella organisationer för att synliggöra och värna kulturmiljön och kulturarvet, sociala värden och människors livsmiljö i svensk vattenförvaltning. Nätverket arbetar för en helhetssyn där kulturmiljön vägs in på samma sätt och på likvärdig grund som naturmiljön och andra intressen. VhN vill medverka till konstruktiva lösningar till gagn för både kultur- och naturmiljö och för att ta tillvara befintliga resurser i en hållbar samhällsutveckling. Bland medlemmar i nätverket finns en stark oro att de nya kraven hotar de vattenanknutna kulturmiljöernas existens.

Vattenhistoriskt Nätverk har i brev till politiker i riksdagen och länsstyrelserna påtalat brister i hanteringen av känsliga kulturhistoriska miljöer. Kunskapsunderlaget är ofta inte uppdaterat och de möjligheter till undantag och hänsyn som finns utnyttjas inte.

Ett aktuellt exempel är Järle kvarn i Närke, med anor från 1600-talet. Här har Järleåns vatten alltsedan medeltid utnyttjats för olika verksamheter; masugn, hammarsmedja, såg och kvarn. Mark- och miljödomstolen beslutade i våras att Naturvårdsverket får riva den gamla dammen, vilket kommer resultera i att vattenspegeln vid kvarnen kommer att försvinna och i stället återskapas en ny forsmiljö.

– Det här är platser som människor brukat och påverkat under många hundra år. Ska vi återskapa en natur som vi tror att den såg innan brukssamhällena växte fram under 1600- och 1700-talet? Ska vi utplåna en stor del av vårt kulturarv såsom vi gjorde i våra städer under 1960-talet? Eller ska vi vårda dagens miljöer för boende, rekreation och turism? säger Helena Törnqvist.

– Vi tycker absolut att det är viktigt med miljöhänsyn men i begreppet miljö ingår inte bara biologiska värden. Som det är nu läggs väldigt stort fokus på naturvärden och fiskvägar. Vi måste också ta hänsyn till de historiska miljöerna och förutsättningarna för att fortsätta vårda vårt kulturarv för kommande generationer.

Vattenhistoriskt Nätverk

Vattenhistoriskt Nätverk bildades 2018 och samlar nationella organisationer för att synliggöra och värna kulturmiljön och kulturarvet, sociala värden och människors livsmiljö i svensk vattenförvaltning.

I nätverket ingår:

  • Arbetets museum (sammankallande)
  • Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd
  • Sveriges Hembygdsförbund
  • Sveriges industriminnesförening
  • Svenska byggnadsvårdsföreningen
  • Europa Nostra Sverige
  • ICOMOS Sverige
  • Svensk Vattenkraftsförening
  • Stödföreningen för småskalig vattenkraft
  • Lantbrukarnas riksförbund
  • Sveriges Jordägarförbund
  • Vattenhistoriskt Nätverk stöds även av Kulturmiljöfrämjandet.

Kultur | Sverige
Örebronyheter

Källa: Arbetets museum

Standard

Vattenkraft med gamla anor har lägst koldioxidutsläpp av alla energislag

IPCC rapporten som kom den 9 augusti var ingen munter läsning. Den bekräftade det vi redan hade på känn, att den globala uppvärmningen fortsätter att öka, nu ännu snabbare än tidigare beräkningar. Sommarens tragiska naturkatastrofer runt om i världen var ännu en påminnelse om vad som kommer att hända i framtiden om vi inte får bukt med den snabbt ökade uppvärmningen. Huvudproblemen är koldioxidutsläppen på global nivå.

I land efter land planeras nu många tuffa åtgärder för att få ner koldioxidutsläppen. Sverige har hakat på arbetet med det ambitiösa målet att vara fossilfritt land år 2045. Vår regering har profilerat Sverige som framtidslandet för den gröna industrin och lockar med ett av Europas lägsta elpriser för industrier inom sektorn. Resultatet har hittills blivit att, förutom en rad stora datahallar för multinationella företag, en gigantisk batterifabrik samt två nya stålprojekt där kolet ersätts med förnybar energi.

Fossilfri omställning kräver enorma mängder energi. Förutom industriomställningen så skall transport och bilparken elektrifieras i rasande fart. Sveriges inhemska el produktion har de senaste 60–70 åren kommit främst från kärnkraft och vattenkraft, ca 80 %. Dessa två hörnpelare i energitillförseln har betytt mycket för vår tidigare prisvärda och stabila elförsörjning. Den är nu under angrepp från miljörörelser och myndigheter stödda av miljöpartiet. Istället förespråkar man satsningar på vind och solkraft. Två energislag som båda är starkt väderberoende och ännu inte lagringsbara i större skala.

Det behövs mer tid för utveckling och byggnation, inte minst infrastruktur, innan dessa energislag kan leverera de energimängder som kommer behövas i framtiden. Under tiden måste vi istället utveckla och effektivisera de redan befintliga energikällorna. Vattenkraften är inte bara hörnpelaren i vår energimix den är lagringsbar och har även den lägsta klimatpåverkan av alla kända energiformer räknat på CO2g/ kWh, se diagram.

Fortfarande jobbar Länsstyrelserna och Havs- och vattenmyndigheten tillsammans med organisationer som Sportfiskarna och Älvräddarna intensivt med att förhindra och försvåra driften av de småskaliga vattenkraftverken. Det rör sig om ca 1900 kraftverk som tillsammans producerar 5 TW, de flesta ligger i södra Sverige där elbristen redan idag gör sig gällande i form av väsentligt högre elpriser jämfört med övriga landet.

I snart 10 års tid har ägarna till kraftverken inte kunnat utveckla och effektivisera sin verksamhet på grund av ovisshet om framtiden och höga juridiska kostnader. Konservativa beräkningar visar att befintliga småskaliga kraftverk kan fördubbla sin produktion genom att uppgradera produktionskapaciteten. Lägg därtill elberedskap, dammarnas regleringsförmåga vid torka och översvämningar så är det skrämmande att jakten på dessa verksamheter får fortgå.

Vänliga hälsningar

Jan Odby
Ordf. Vattenkraftens vänner

Standard

Europa i kaos

I dagarna har vi upplevt en av de värsta naturkatastrofer i Europa under modern tid. Efter tre dagars skyfall har i Belgien och södra Tyskland vattnet tagit sig nya vägar och flera samhällen har raserats. I skrivande stund har mer än 150 människor hittas döda och flera hundra saknas. Hundratusentals människor har blivit bostadslösa. Människor går med tomma blickar omkring i rasresterna och söker efter tillhörigheter. På reportrars respektlösa frågor om hur det känns svarar de efter, efter noga övervägande, ”Wir leben”. Det bekväma liv de tidigare levt, har inte längre någon betydelse. För dem är det viktigast att de inte finns med bland de dödas skara.

Liknande naturkatastrofer har skett tidigare, men från början mest i U-länder, och var därför mindre intressanta för oss. För ett par decennier sedan började katastroferna allt mer drabba det högteknologiska samhället. I Europa har de dragit sig allt längre norrut och södra Sverige har de senaste åren drabbats av översvämningar på grund av skyfallsliknande regn. SMHI och MSB riktar ständigt uppmaningar om att vi mera måste inrätta oss till ett föränderligt klimat.

Ett högteknologiskt samhälle är helt beroende av el. Alla är väl överens om att elproduktionen ska ske på miljömässigt skonsammast sätt. Vattenkraften är den elproduktion som skapar minst CO2. De alla minsta anläggningar, gamla kvarnar, sågar, stampar m.m., som under sina 350 – 400 års energialstring knappast gett upphov till några miljöskadliga gaser överhuvud-taget. Trots det är det just dessa som våra vattenmyndigheter vill ha bort. Anledningen till det är enligt förslag i vattenmyndigheternas samrådsmaterial ”att biologisk mångfald och sport-fiske” skulle gynnas av utrivningar. Utrivningar som kommer att skapa mer CO2 än vad anläggningarna sedan sin tillkomst lyckats med.

Som ett belägg för att riva minikraftverken pekar vattenmyndigheterna på den stora fiskdöden som de åstadkommer, särskilt åldöd. Jag vill inte förneka att stora vattenkraftsanläggningar från 50-, 60- och 70-talen orsakat stor fiskdöd. Framför allt kan det ha gällt ål, som inte kunnat stå emot de vattenhastigheter, som vattensluket till de stora turbinerna orsakat. Vattenkraften är under en livscykel det i särklass det renaste energislaget.

Jag vill i sammanhanget peka på hur Bo Swensson i sin bok ”Kaffe och en Åhushavanna” beskriver hur skånska ostkusten bl.a. Åhus ständigt översköljdes av enorma mängder tång. Tången samlades upp av torpare och husägare som använde den som jordförbättring och gödning på traktens karga och sandiga jordar. Tack vare tången kunde också de minst bemedlade odla tobak på sina täppor, en skörd som räddade mångas ekonomi. Det var en syssla man kunde hålla på med tills Nymölla pappersbruk togs i drift och tången därmed försvann.

Swensson fortsätter ”1957 var det sista riktiga överflödsåret av tång. Två år senare var det ålens tur. Den gick till i sådana mängder, att ingen varken sett eller hört talas om dess like. Fångster på tusentals kilo upprepades natt efter natt. Hommorna var så till bristningsgräns fyllda med ål, att mängden försvårade ryktningen.

Transporterna in mot land vållade också problem. Båtarna lastades så kraftigt, att relingarna nästan var i jämnhöjd med vattenytan. Många ålar undkom genom att åla sig över relingen. Men till vilken nytta, kan man fråga, då de ändå åter hamnade i någon annans homma.

Swensson avslutar med de träffande orden ”Efter dessa smått unika tång- och ål-år skedde en kraftig tillbakagång. Orsaken får delvis tillskrivas människans svinaktiga beteende med naturen. För ålens del också franskt rovfiske av tusentals ton glasål för export till Japan. Följden blir givetvis minskade ålfångster.”

Jag tycker att Swensson på ett slående sätt träffar mitt i prick. Medan ålfiskarna 1959 bärgade sina rekordfångster hade hundratusentals kvarnar, sågar, stampar m.m. i hundratals år snurrat runt hela Östersjön. Med vattenmyndigheternas påstående om deras förmåga till ål likvidering borde det inte funnits någon ål att bärga.

Med tångens försvinnande följde också blad-tången, eller som den kallas ”ål-gräset”. Glasålen har i alla tider använt detta gräs som gömsle under sin vandring till vattendragen längs Östersjökusten. Utan gräset blir de ett lätt byte för predatorer. Man gör idag försök att återinplantera ål-gräset. Jag ser inte några större möjligheter till att försöket ska lyckas, så länge man inte åtgärdar orsaken till att det försvann.

Swensson pekar också på det Sydeuropeiska glasålsfisket. EU har visserligen förbjudit export av glasål, men ett förbud kräver en kontinuerlig övervakning om det ska ha någon effekt. Dessutom kräver Sydeuropéerna att ål över 12,5 cm inte ska få lov att fiskas. Jag skulle vilja vända på det och säga att ål under 30 cm. inte skulle få fiskas. Dessutom anser jag att fisket inte skulle vikt-baseras utan individ-baseras. Medan en svensk ålfiskare tar en ål på 1 kilo kan Sydeuropéerna fånga 3 500 glasålar.

Jag vill med det ovannämnda peka på minikraftverkens föga inverkan på ålbeståndets minskning. Vattenmyndigheterna använder det som argument för att legitimera en utrivning av dessa verk. Det är verk som producerar den renaste elen, på tid när det som bäst behövs (vinter), i huvudsak i områden där elbristen är som störst (zon IV). Därutöver lämnar vattenkraften samhällstjänster som är översvämningshämmande, förhindrar uttorkning och förbättrar landskapets vattenhållande förmåga.

Att ta bort produktionsmöjligheterna för ren, förnybar el ser jag inte som ett sätt att gynna artrikedom, utan snarare rasera de ömtåliga biotoperna runt dammarna. Det skulle heller inte minska effekterna av klimatförändringar, utan snarare påskynda dem. Kanske skulle det göra att vi inom en snar framtid får uppleva samma naturkatastrofer som nu drabbar Belgien och Tyskland.

Gunnar Olsson

Ugerups Mölla

Standard

Samverkan – På vems villkor

I Nationella planen för moderna miljövillkor talas ofta om samverkan mellan länsstyrelser, kommuner, verksamhetsutövare och andra som har nytta av eller bor vid vattendragen. Det låter naturligtvis vackert och ger en antydan om att alla har ett inflytande i de beslut som föregår kommande omprövningar.

Redan 2012, när länsstyrelserna av regeringen ålades att redovisa på vilket sätt de bidragit till arbetet med omprövning av vattendomar, kallades verksamhetsutövarna till Lst i Skåne.Länets fiskeridirektör förkunnade i diktatoriska ordalag vad som gällde och att kommande tillsynsärenden krävde tillstånd på vattenanläggningar och dess elproduktion. Han uppgav också att en ansökan kom att bli mycket dyr med alla utredningar som krävs. Jag uppfatta det som ett skrämselskott för att så många som möjligt skulle anamma en frivillig utrivning av dämmen. Lst skulle i så fall bekosta utrivningen. I vissa fall lyckades taktiken, men de flesta valde att fortsätta producera ren, förnybar el.

Vramsåns verksamhetsutövare förelades den 21 januari 2015att upphöra med elproduktionen eller söka tillstånd för vattenavledning till turbinen, om man inte valde att riva dämmen. I föreläggandet fanns klara överdrifter för att inte säga osanningar om våra långsamtgående turbinersskadeverkan på fisklivet. Således heter det ”Vattenturbiner ökar dödligheten för fisk vid passage av kraftverket genom skador som uppkommer vid passage. Under sin väg nedströms följer fisken huvudströmmen, som under stor del av året leds till turbinen. Större fisk, som inte passerar genom kraftverksgallren riskerar stängas in i kraftverksdammen om lämplig fiskväg för nedströmsvandring saknas. Denna fördröjning innebär att havsöring till stor del dör på grund av svält och svampangrepp när den efter leken återvänder till havet.” På annat ställe i föreläggandet heter det ”Vad avser ålen innebär nuvarande kraftverksdrift i Vramsån sannolikt att ingen ål överlever lekvandringen från Vramsåns källsjöar Bosarpssjön och Sjöbergasjön.

Istället för att framföra dessa skrönor och överdrifter skulle Lst kunna hänvisa till sin egna knappt fem år gamla rapport; ”Förstudie avseende utvandringslösningar för havsöring och ål förbi kraftver-ken i Kävlingeån” (2010-04-29). Utredaren, Anders Eklöv, finner att två kraftverk, som båda har stora likheter med Vramsåns strömfallsverk, Bösmöllan och Lilla Harrie, inte hade någon dödlighet alls på ål och mycket lite på smolt. Samma goda resultat visade liknande anläggningar i danska Gudenå. I början av detta millenium upptäckte jag svampangrepp på utlekta nedvandrande havsöringar. Jag anmälde upptäckten till Lst., som inte tycktes visa något intresse av sjukdomen. I föreläggandet säger man att kvarndammarna fördröjer nervandringen och därmed orsakarsvampangrepp på laxen. I dag vet man att lax och havsöringar är svampangripna redan när de startar uppvandringen till lekplatserna och att vissa aldrig når fram innan de dör. Statens veterinärmedicinska anstalt står handfallna och har ingen förklaring till sjukdomstillståndet. Man har som orsak bl.a. uppgivit tiaminbrist, något som inte en enda stängd vattenturbin kan råda bot mot.

Det hade också varit mera informativt och sanningsenligt att tala om, att kraftverken i Vramsån i stort körs på vinterhalvåret när elbehovet är som störst och den väderberoende produktionen är som sämst. Det är också då som det akvatiska fisklivet är inaktivt. När fiskvandringarna startar är i regel vattenflödet för lågt för att turbinerna ska kunna producera el och står därför stilla.

HaV och vattenmyndigheterna säger att de bara följer EU:s ramdirektiv för vatten när de utfärdar sina rekommendationer. När frågor om ramdirektivet ställts till EU-kommissionen, har de svarat att ramdirektivet feltolkas av de svenska myndigheterna. I de genomförandegrupper som behandlar lagtexterna i den nya lagen (2019-01-01) visar tidigare nämnda myndigheter samma halsstarrighet och försöker förhindra att politikernas intentioner får genomslagskraft.

Vid flera tillfällen har Bertil Trobro sträckt ut handen och föreslagit samarbete med Lst i Skåne när det gällt miljöförbättringar. Detta i akt och mening att snabbast och billigast kunna lösa problemen.  Lst har hela tiden tillbakavisat samarbete med motiveringen ”Vi kan ju inte tillsyna eget arbete.”  Vi ville använda deras kunskap och dra nytta av den för att göra rätt från början, så att tillsyn skulle vara onödig. För det kan väl inte vara så att man vill ha tillsynen som en sista utväg för att aldrig godkänna ett miljöarbete, och slutligen tilltvinga sig en utrivning.

Vid en nyligen genomföra ”Vattenkonferens i Degeberga” (som jag skrev om i förra numret av Svensk Vattenkraft) stod det klart att Lst:s vattenenhet fortfarande för desinformation genom att t.ex. visa lagtexter som ställer krav på verksamhetsutövare, men utesluta text som kan vara till deras fördel. En filmsnutt visades på ett skånskt högt, rättuppstående dämme som förhindrade fiskvandring. Sådana dämmen är inte representativa för låga, långsluttande dämmen som finns påströmfallsfastigheter. Det är just dessa dämmen vid strömfallsfastigheter man i första hand vill riva ut. Kulturmiljöenheten på Lst har en annan syn på frågan. De efterlyser en kompletterande kulturmiljöanalys av prövningsområdet; ”I denna redovisas områdets övergripande karaktär samt kulturmiljövårdens ställningstagande till värdering, hänsyn och sårbarhet. Kunskapsluckor och indikationer på att KMV eller lägre ställda krav bör utredas avseende kulturmiljö kan uppmärksammas.” Det är uttalanden som ger ett hopp inför framtiden. Medan vattenenheten talar som om de hade all kunskap i världen inom sitt område, så talar kulturenheten om kunskapsluckor som bör utredas. Även i Lst:s skrift ”Handlingsplan för grön infrastruktur” talas om kunskapsbrist; ”Det finns en stor kunskapsbrist om limniska arter och vattenmiljöer och även om landskapets vattenhushållande förmåga. Framtida insatser bör fokusera på att förbättra kunskapsläget inom dessa områden och kan med fördel samordnas nationellt.”

Jag har svårt att tänka mig en samverkan med vattenenhetens personal, som tidigare avvisat samarbete och som fortfarande visar att de inte tänker ta någon hänsyn till sådant som talar förmildrande till vattenverksamheternas fördel. Jag själv har kanske medvekarat till kollisionskursen genom mina debattartiklar där jag kritiserat Lst:s förehavanden i de aktuella vattenfrågorna. Enda möjligheten till samverkan mellan å ena sidan Lst:s vattenenhet och å andra sidan övriga parter, där jag ser verksamhetsutövarna som en av huvudparterna (de är ju de som ska stå för fiolerna), är att personalen på enheten byts ut. Den nya personalen får inte ha andra sidointressen utan enbart ägnar sig åt miljönyttan.

En annan lösning är att vattendragens hela biotop behandlas, och inte enbart det akvatiska livet, för att kanske efter omprövningen upptäcka att biotopen som helhet lidit skada. Om det fiskbestånd som normalt ska finnas i vattendragetredan finns där visar det ju på att dämmen inte utgjort något vandringshinder. Man kan då fråga sig om nyttan av att rivadämmen och anlägga faunapassager, verkligen motsvarar de kostnader som verksamhetsutövaren förorsakas. Risken är ju dessutom att åtgärderna förändrar/förstör livsbetingelser och livsutrymme för andra arter och växter.

För att ta reda på nödvändiga åtgärder i det specifika vattendraget krävs en nulägesanalys som kan ge svar på bl.a. fiskbestånd, miljövärden och vattnets kemiska sammansättning, men också tar hänsyn till kulturvärden. Vid varje åtgärd i vattendrag som anläggande av faunapassager, förändrade rensgrindar, flyktvägar och utrivningar måste en uppföljning ske för att ta reda på nyttan av åtgärden. I de fallman inte kan konstatera någon nytta ska verksamhetsutövaren inte behöva stå för kostnaderna av åtgärden.

Gunnar Olsson, Ugerups mölla.

Standard

Minskad vattenkraft påskyndar vanadinbrytning i Skåne

Nyss hemkommen från miljökonferensen i Madrid talar Lövin (MP) om att Sverige nu ska satsa stort på förnybar el. Det är en satsning som vida övertrumfar konferensens slutprotokoll. Här tycks inte saknas några medel för att uppnå de utlovade målen. En åtgärd, som inte skulle kosta skattebetalarna en enda krona vore att skapa ett moratorium mot utrivningen av småskalig vattenkraft. Den minskar CO2-utsläppen med 7%. För en, i detta sammanhanget, ringa summa skulle man kunna modernisera befintliga verk för att fördubbla produktionen och minskar utsläppen med 14%. Vill man fortsätta denna billiga väg, så finns det massor med gamla vattenverksamheter som skulle kunna förses med generatorer och återstartas.

Istället vill man satsa på väderkänsliga produktioner som vind- och solkraft. Enligt FN; s klimatpanels livscykelanalys av koldioxidutsläpp ger vindkraften 4 ggr. och solkraft 11,5 ggr. mer CO2-utsläpp än vattenkraften. I propositionen ”Vattenmiljö och vattenkraft” konstaterar man att ”med en större utbyggnad av väderkänslig elproduktion blir den småskaliga vattenkraften viktigare.” Den har sin huvudsakliga produktion under vinterhalvåret. Istället för att riva ut den borde man se den som ett naturligt komplement när den väderbaserade produktionen går som sämst och elbehovet är som störst. Utöver den rena elproduktionen har dämmen dessutom den fördelen att de minskar översvämningsrisker nedströms och uttorkning uppströms dämmena, samtidigt som de stabiliserar grundvattennivåerna.

Nyligen invigde man med pompa och ståt utrivningen av tre kraftverk i Klippans kommun. Man kallade det för Europas största restaurering av vattendrag. Att kasta bort ökade möjligheten till ren elproduktion under vinterhalvåret, innebär att man måste öka möjligheten att lagra vind- och solkraftsel till denna årstid. Lämpligen sker det i s.k. vanadin-redox batterier som endast kan användas till stationärt bruk. Den skånska berggrunden räknas som landets mest vanadinrika. Hittills har man genom protester lyckats stoppa utländska gruvbolag från provborrningar i den skånska berggrunden. Klippanprojektet minskar drastiskt möjligheten att förhindra brytningen av vanadin.

Det uppstår naturligtvis en massa frågor om vad som händer vid en gruvbrytning. Blir det dagbrott eller en underjordisk brytning? Vilka fastigheter måste lösas in, blir det min? Hur stora arealer åkermarker försvinner? Vilka habitater för flora och fauna förloras för alltid? Enligt habitatdirektivet är största orsaken till arters minskning att deras livsutrymme försvinner. Kommer hela samhällen att behöva flyttas? Det är många frågor som kräver svar. Sedan är frågan var batteridepåerna ska placeras. Blir det åkermark som offras eller kommer arters livsutrymme att ytterligare minskas? Frågan är om inte el från vattenkraften borde öka istället för att minskas?

Gunnar Olsson, Ugerups mölla

Standard

Öppet brev till våra partiledare

Bästa partiledare!

2019 kommer att gå till historien som ett minst sagt turbulent år i Sveriges energihistoria.

Nedläggningen av två kärnkraftverk påbörjades. Svenska kraftnät meddelade att den för södra Sverige så viktiga Sydvästlänken blir ytterligare försenad. En ny skatt trädde i kraft för värmekraftverken som gjorde det i praktiken omöjligt att köra dem vidare.

I Skellefteå började man bygga Northvolts gigantiska batterifabrik som skall lösa det framtida lagringsbehovet av el för bilar, vind och solkraftanläggningar. I Avesta skövlas skogen för en stor Google anläggning. Utbyggnad av laddningsterminaler för elbilar pågår i hela landet. Färjorna Helsingborg-Helsingör går nu på el och Lund har fått spårvagnar. Planeringen för snabbtåg går vidare.

Men ”Var skall elen komma från ”? frågar sig många. Björn Gillberg, känd miljökämpe, är en av många kunniga miljö- och energiexperter, som är djupt kritisk till den rådande naivismen som genomsyrar den Svenska energidebatten. De nya gröna energikällornas möjlighet att inom närtid uppnå den nivå som krävs, för att ersätta kärnkraften är orealistisk.

 

I decennier har Sverige haft en trygg produktion av el där kärnkraft och vattenkraft helt dominerat energimixen. Fortfarande svarar de för 80 % av vår elproduktion (2019 års siffror enl. SCB). Dessa energikällor är lagrings och reglerbara vilket är helt avgörande för nätstabiliteten.

Elbrist varningar har duggat tätt under året. Främst har Skåne varnat. Stockholm och Göteborg anslöt sig i klagokören vilket innebar att vår energiminister fick gripa in. Efter en tid av fotarbete i Regeringskansliets korridorer, lyckades man mildra villkoren för värmeverken samtidigt som Svenska Kraftnät fick i uppdrag att köra igång Sydvästlänken senast hösten 2020. Kosta vad det kosta ville. Det är med spänning vi i södra Sverige följer utfallet.

Under året har en rad organisationer presenterat sina beräkningar gällande elbehovet i Sverige de kommande 15-20 åren. Samtliga rapporter pekar på en dramatisk ökning över 50 %.

Det är med ovanstående energisituation fullkomligt obegripligt att den småskaliga vattenkraften av flera myndigheter fortfarande ifrågasätts trots den nya lag ”Vattenmiljö och Vattenkraft” som trädde ikraft 2019-01-01.

Lagen klubbades igenom av en riksdagsmajoritet sommaren 2018 och är ämnad att underlätta för de äldre vattenkraftverken genom att tillståndsprocessen blir en omprövning i stället för den tidigare nyprövningen.

Den småskaliga vattenkraften innefattar 1 900 kraftverk som tillsammans producerar 5 TW främst under tiden nov-april. De flest kraftverken ligger i södra Sverige. En produktion som enkelt och snabbt kan fördubblas i befintliga anläggningar genom uppgradering av elproduktionen. Det har varit omöjligt under de senaste åren, då tid och pengar istället gått till dyrbara processer i domstolarna. Bifogad miljöskrift beskriver hur många kraftverksägare behandlats de senaste åren. En tragisk historia värd att läsa!

Myndigheternas miljöaktivister har fortfarande stort spelrum och prioriterar egna, subjektiva bedömningar om vilken biologisk mångfald som är viktigast att värna. Taktiken för tillfället är att överklaga alla beslut som går kraftverksägarnas väg i mark och miljödomstolen. Målet är att trötta ut motparten. En gammal beprövad taktik som används av den part som har ekonomiskt övertag.

Det är vår förhoppning att 2020 kommer bli ett mindre turbulent energiår. Det kräver dock ett starkt politiskt ledarskap som tar initiativet i den” gröna revolution” som är nödvändig för att vi skall nå de uppsatta målen som EU och Pariskonventionen stipulerar.

Myndigheter och miljörörelser får inte styra efter egna agendor som idag uppenbart är fallet. Politiker måste inse vikten av att utveckla och värna de energikällor som idag skapar stabilitet i vår elförsörjning för att ge nya gröna energikällor tid att utvecklas i kontrollerad takt.

Slutligen:

”I en demokrati utgår all makt från folket genom deras ombud. I frågan om småskalig vattenkraft tycks det vara statliga tjänstemäns agendor som gäller.”

Gunnar Olsson Ugerups Mölla.

Vänliga hälsningar och Ett Gott Nytt År!

Jan Odby

Ordf. Vattenkraftens Vänner

Standard

Klimatsmart att småskaliga kraftverk läggs ned?

I mer än 25 års tid har jag producerat den renaste el som går att uppnå. Det löser naturligtvis inte det stora skånska elbehovet men på årsbasis förses tio till tolv familjer med hushållsel. Min produktion sker till 95 procent på vinterhalvåret när elen som mest behövs. Under den årstiden förser min anläggning ca 25 familjer med el. Anledningen till att jag överhuvudtaget besvärade mig med att ställa om den gamla kvarnen till elproduktion var 80-talets politikers och miljövänners ständiga vädjan om ”att vi som hade möjlighet till det skulle hjälpa till att producera ren el”. Då talade man inte så mycket om klimatet. Anledningen var istället att bland annat hejda försurningen av sjöar och vattendrag, något som bidrog till försämrade livsbetingelser för ”akvatiska organismer.”

Idag låtsas åtminstone miljövännerna som att de inte varit med om att påverka ägare till kvarnar och sågar med mera, att ställa om verksamheterna till elproduktion. Länsstyrelser landet runt ställer krav på att cirka 1800 småskaliga vattenkraftverk ska läggas ner och dämmen rivas. IPCC gjorde 2011 en livscykelanalys om hur stort CO2-utsläpp i gr/kWh olika energiformer gav. Man kom fram till att vattenkraften genererade 4 gr, vindkraften 12, kärnkraften 16 och solkraften 46 gram per producerad kWh. Kolkraften ger 1001 gr/kWh.

Ugerups mölla.

Det finns regeringsbeslut på att kärnkraften ska avvecklas och att inga fler älvar får byggas ut. Ståltillverkningen i norra delarna av landet ska gå över från kol till el i tillverkningen, och minska CO2- utsläppen med tio procent. Allt fler industrier förläggs i norra delarna av landet för att få en säkrare el-tillgång. All samfärdsel ska i framtiden elektrifieras. Försök med eldrift på mindre flygplan görs. Befolkningsökningen har på senare åren accelererat och alla ska ha tillgång till el.

I propositionen ”Vattenmiljö och vattenkraft” nämns att vattenkraften blir allt viktigare i takt med att väderkänslig el (vind-och solkraft) byggs ut. En ny lag trädde i kraft 2019-01-01, som är avsedd att underlätta tillståndsförfarandet för småskalig vattenkraft. Landets vattenmyndigheter gör allt för att lagen ska urvattnas och inte få den genomslagskraft som politikerna och lagstiftarna avsett.

Vattenhandläggare överdriver de små kraftverkens negativa konsekvenser och överskattar positiva miljöeffekter av dammutrivningar. Allt för att skapa legitimitet för att stänga kraftverken och riva dämmen.

Under den tid jag producerat el har atmosfären sluppit en påspädning med 1 000 ton CO2. De nu nedläggningshotade småskaliga kraftverken i Vramsån har bidragit med ren el som motsvarar 8- 10 000 ton CO2 från kolkondenskraftverk.

Världen över pågår nu protester mot orsaker till klimatförändringar. Många vill göra insatser för att rädda klimatet för kommande generationer. Det är behjärtansvärt, men ingen ska behöva göra det med förbundna ögon. Om ett halvsekel kan nya intressen göra att ni, liksom vi, anses som miljöbovar och tvingas söka dyra tillstånd för era åtgärder. Ni kan dessutom tvingas göra förändringar som ruinerar er.

Gunnar Olsson

Ugerups Mölla

 

Standard