Hellre månfald än enfald i energifrågan

Artikel av Gunnar Olsson (Ugerups Mölla), publicerad i Kristianstadsbladets bilaga Debatt den 11:e Juni 2018: Små vattenkraftverk skulle kunna förse strategiskt viktiga funktioner med el i ett krisläge.

http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/hellre-mangfald-an-enfald/

 

Advertisements
Standard

Bättre för sent än aldrig med ny lag om vattenkraft

Publicerad den 23:e maj 2018 i tidningen Lands bilaga Lantbruk

Enda syftet med dyra och onödiga utredningar är att pressa folk att avstå från ansökan om vattenkraftverk. Många har dock, trots stora ekonomiska avbräck, fullföljt sina ansökningar, men i slutändan fått avslag på dem och tvingas till utrivning på egen bekostnad. Det skriver Gunnar Olsson i ett debattinlägg.

http://www.landlantbruk.se/debatt/battre-for-sent-an-aldrig-med-ny-lag-om-vattenkraft/

Standard

En motorväg till havet

Jag delar den oro Veronica Löfquist känner inför utrivningen av dämmet vid Skättilljunga kvarn i Tollarp. I en insändare den 11 maj uttalar hon sina farhågor.

Hon har tydligen fått ett meddelande om att dämmet skall rivas för att ”återställa en mer naturlig vattenmiljö”. Hon är orolig för att sländor och insekter försvinner, när dämmet rivs. De vattenväxter som insekterna lägger sina ägg i, kommer att torka ut och ersättas med sly och starrgräs. Larverna skulle ha blivit föda åt fiskar och fåglar, och insekterna åt fåglar och fladdermöss. Ingreppet gör att ett led i näringskedjan försvinner.

Ulf Andersson, C4-Teknik, besvarar den 17 maj Veronicas insändare. Han skriver att anledningen till att dämmet måste rivas är att det är ett ”hinder för fiskar och andra vattenlevande djur, i det nationellt särskilt värdefulla vattendraget”. Varför är det ett särskilt värdefullt vatten? Troligen för att det är så art- och individrikt, med höga eller mycket höga naturvärden. Vramsåns äldsta dämmen är mer än 500 år gamla och de yngsta mer än 150 år. Som vandringshinder får väl åns dämmen anses som helt värdelösa, när de under denna långa tid inte kunnat utplåna livet i ån.

Jag tror att det är precis tvär om, att dammarna åstadkommit så många olika strömningar i vattnet, med strömsträckor, lungvatten och sjöliknande förhållanden. Det har sannolikt gynnat en etablering av alla de fridlysta, rödlistade och ovanliga arter, som Vramsån hyser. Det har gjort att inte enbart organismer, som föredrar kraftigt strömmande vatten, har funnit sin plats i ån. Vad gäller floran finns jättemöjan i Vramsån, som enda lokal i Norden. Bestånden är troligen de nordligaste på det europeiska fastlandet.

Ån skall återställas och bli sådan den var före dämmenas tillkomst. Hur återställer man något som inte längre finns? När de första skvaltkvarnarna anlades hade ån ett helt annat tillflöde än dagens. Ån var t.ex. segelbar till G. Köpinge, där varor lastades av och orten blev stapelplats åt staden Vä. Idag har ån ett lägst lågvattenflöde som understigande 150 l/s. SMHI beräknar att framtida klimatförändringar kommer att ha sänkt det en tredjedel vid århundradets slut, beroende på att antalet ”torrdagar” fördubblas.

Andra myndigheter talar om att bygga vallar för att fördröja vattnets färd mot havet. Anledningen är att det skall hinna bildas mer av vårt viktigaste livsmedel ”vatten”. Även om vattnet vid aktuella dämmet inte längre levererar någon mekanisk kraft, hjälper det till att hålla grundvattnet högt och bidrar till vår dricksvattenförsörjning. Medan andra myndigheter vill bromsa upp och förlänga vattnets tid på landbacken, vill Länsstyrelsen skapa en motorväg till havet, där drickvatten omedelbart omvandlas till saltvatten. Jag förstår inte logiken.

Gunnar Olsson, Ugerups Mölla

Standard

Myndigheter vilseleder politiken

Artikel publicerad 11:e februari av LRF Västra:

https://www.lrf.se/mitt-lrf/nyheter/vastra-gotaland/2018/02/myndigheter-vilseleder-politiken/

Myndigheter vilseleder både politiker och allmänhet. Motståndarna använder EU-kommissionens kritik av Sveriges implementering av vattendirektivet, för att motivera en fortsatt kampanj mot småskalig vattenkraft.

Göran Åhrén
Kommunikatör LRF Västra Sverige, goran.ahren@lrf.se

Standard

Rikedomslögnen

rikedomar

fisk.jpg

Med försättsbladets vackra bild försöker Sportfiskarna locka landsbygdsföretag att satsa på fritidsfiskeanläggningar. Förutsättningen för att detta skall lyckas är förstås att 10 000 – 12 000 dämmen runt om i landet rivs ut så att kulturmiljöer försvinner. Med på båten finns även WWF, Naturskyddsföreningen och Älvräddarna.

Vackra bilder och ord kan naturligtvis få människor att gå i ledband och satsa såväl arbete och ekonomi på företag då man förespeglas stora vinster i framtiden. Man har sett till att få starka naturbevarande organisationer som garanter för sanningshalten i rapporten. De får därmed räknas som delaktiga i bedrägeriet. Inte med en enda mening i det 43-sidiga dokumentet nämner man någonting om laxfiskarnas verkliga tillstånd.

Under ytan är det inte lika vackert som ovan den. Den nedre bilden beskriver verkligheten sådan den för närvarande är. Bilden är tagen nu i höst (2017) vid ett av de skånska vattendragen. Bilden visar en utlekt lax, fullständigt svampangripen som gått en långsam och plågsam död till mötes. Detta är inte enbart en skånsk företeelse utan något som förkommer i de flesta vattendragen som mynnar ut i Östersjön, från Torne älv till de skånska åarna. Man har upptäckt att många laxar är svampangripna redan när de vandrar upp i vattendragen. Leken förvärrar sjukdomen och till nedvandringen har angreppen ”blommat fullt ut.”

Svampangrepp är heller ingen ny företeelse även om den eskalerat de senare åren. Redan kring millennieskiftet fanns svampangripna laxar och havsöringar i mindre omfattning. Det var med andra ord inte okänt för fritidsfiskare när rapporten och locktonerna om vattendragens rikedomar skrevs, i försök att få landsbygdsföretag att satsa pengar i fritidsfiskenäringen.

I sina förelägganden mot dammägare framför länsstyrelserna att laxarna fördröjs i dammarna och att svampangreppen därför försvåras. Det stämmer inte eftersom samma sjukdomsförlopp förekommer även i vattendrag som inte är utbyggda. Det verkar istället som om sjukdomen påverkar fiskarnas vandringsinstinkt, då de söker sig till det lugnaste vattnet, där de ställer sig nära vattenytan så att endast ryggfenan och ibland stjärtfenan syns ovanför vattenytan. De stannar kvar i den positionen så länge de orkar stå emot den svaga strömmen.

Fritidsfiskare och dess näring har anklagat fiskevattenägare för att de inte gjort något åt sjukdomen. Först år 2014, då besöksantalet och ekonomin visade neråtgående siffror, skickade Mörrums Kronolaxfiske sjuka fiskar till Statens Veterinärmedicinska Anstalt. De har ännu inte hittat någon orsak till sjukdomen, men säger i ett uttalande; ”Svampsjukdomen är dock inte den primära orsaken till fiskarnas lidande, utan tycks komma som sekundär eller i ett tredje steg efter den utlösande faktorn.”

Mörrums Kronolaxfiske hade sett ett minskat intresse för vårfiske under de senaste åren före 2014 och beräknade en ekonomisk förlust med en halv till en miljon SEK. Efter det året har sjukdomen eskalerat och många fiskar dör innan de hunnit leka. Man ser en överhängande fara för fritidsfisket. De flesta svenskar känner inte till laxarnas sjukdom, men det gör däremot de initierade, och bland dem sprids ryktet snabbt som vinden, såväl utom som inom landets gränser. Det är därför flera företag i näringen tappar besökare och inkomster. I det längsta gjordes försök att tysta ner verkligheten, men till sist hann den ifatt.

I sin skrift bejublar Sportfiskarna Länsstyrelsernas och Kammarkollegiets krav på att småskalig vattenkraft tvingas söka moderna tillstånd och till att bygga fingaller, fiskvägar, omlöp och att riva ut dammar. Fast i verkligheten är det så att de i första hand vill riva ut dammarna. Jag fortsätter med utdrag ur förordet;”När fiskarna kommer tillbaka skapas förutsättningar för sportfiske och fisketurism.” Då gäller det i första hand att se till att fisken inte dör ut. ”Runt levande vatten kan samhällen utvecklas där människor trivs och vill bo.”

Nedanstående bilder visar hur en idyllisk spegeldamm på ett par timmar förvandlas till en soptippslikanden anläggning, som knappast kan kallas för trivsam.

stedal förestedal efter

Stedalsmöllans damm före utrivning……………….. och efter.

När Länsstyrelsen i Skåne i september 2014 ombesörjde rivning av dammen vid Stendalsmöllan i Kägleån fördärvades den natursköna spegeldammen och mer än 100 ton sediment sköljdes nerströms och täckte botten på en sträcka av ca 1,5 km och därefter fyllde en baddamm. Bottenfauna förstördes och att den lokala öringstammen försvann. Fastigheten i sitt nuvarande skick är inget attraktivt försäljningsobjekt.

kägleån

Den vackra vyn på bilden ovan är nästa objekt för länsstyrelsen att rasera. Kägleån har sina källor i små vattensamlingar och mossor på Hallandsåsen. För bara ett par decennier sedan skedde på denna ås Roche Gil-skandalen. Utsläpp av akrylamid förgiftade flera vattendrag. Man undersökte inte om dammens sediment innehöll detta gift före utrivningen. Det är inte heller troligt att den förestående utrivningen kommer att omfatta någon sådan undersökning.

Jag fortsätter citera ur förordet; ”För miljömålet ”Levande sjöar och vattendrag” handlar inte bara om miljö, utan också om människor. Att så är fallet visar den mängd lokala grupper – sportfiskeföreningar, vattenvårdsförbund, byalag, naturskyddsföreningskretsar och älvräddargrupper – som alla kräver miljöåtgärder i sina älvar och vattendrag. För sig själv och för miljön – för jobb, hälsa och välstånd.”

Ägaren till Stendalsmöllan och ca 20 000 andra dammägare har idag ingen som helst känsla av välstånd och hälsan är körd i botten. På grund av utpressningsliknande förelägganden väljer många i likhet med ägaren till Stendalsmöllan att avveckla vattenverksamheten. Sömnlösa nätter sänker livskvaliteten hos många dammägare. Orsaken till det är bland annat oron för den framtida ekonomin i spåren efter utredningar och domstolsförhandlingar, ersättningar för skador för tredje part och miljöåtgärder. Det är inga fantastiska EU-miljardbidrag som bekostar detta utan pengarna tas från privatekonomier (ofta ur pensioner).

I ett läge där etablerade fritidsfiskeanläggningar förlorar besökare och får ekonomiska bekymmer uppmanar Sportfiskarna landsbygdsbefolkningen att satsa i just sådana anläggningar då fiskebeståndet är sjukt. Bara en sådan uppmaning är i det läget sjukt. Det krävs stora krafttag i försöken att lösa anledningen till sjukdomen om fritidsfiske överhuvudtaget skall ha någon framtid. Till detta måste även fritidsfiskenäringen lämna bidrag. Man har i åratal krävt att enskilda dammägare skall offra förmögenheter, ja om så behövs försättas i konkurs, utan att verksamheten haft någon del i den uppkomna situationen.

Medan länsstyrelsens fiskevårdsenheter är fullt upptagna med att riva ut så många dämmen som möjligt eskalerar sjukdomen, som snarare orsakas i Östersjön än i gamla kvarndammar. Om man hals-starrigt vidhåller sin rivningsiver gentemot kulturhistoriska anläggningar kommer fritidsfiskenäringen att drabbas och kanske vara ett minne blott om 10 år. Om fiskevårdsenheterna istället lade den energin och pengarna på att verkligen försöka hitta den utlösande faktorn till sjukdomen, så finns det väl fortfarande hopp om näringen.

Rapporten avslutas med författarens förhoppning om att den skall beaktas, i såväl framtida rättstill-lämpning som utarbetande av en ny vattenlagstiftning. Det är min förhoppning att såväl domstolar som lagstiftare noggrant sätter sig in i rapporten med en kritisk granskning, som sätts i relation till fiskars sjukdomsbild. Om man inte snart hittar den utlösande faktorn till fiskdöden och kan åtgärda den, har troligen fisketurismen spelat ut sin roll som en ekonomisk faktor. Annan turism, som söker natursköna omgivningar, finner inget attraktivt i raserade dammar eller uttorkade vattendrag.

En god tanke tenderar att sluta i katastrof om den saknar eftertanke.

Gunnar Olsson, Ugerups Mölla

  

Den första bilden är försättsbladet till ”Rikedomar runt rinnande vatten”.

I övrigt tillhör bilderna

Bertil Trobro, ”Den fula fisken.”

Rosie Göransson, ”Den vackra vyn över Stendalsmöllans damm”

De båda sista bilderna tillhör mig själv.

Standard

Kristianstadsregn

I en debattartikel till Kristianstadsbladet försöker jag belysa nyttan av avbördningsförmågan från ca 20-talet dämmen i Vramsån, som minskar trycket mot invallningen runt Kristianstad. Kristianstad är, i förhållande till havsnivån, Sveriges lägst belägna tätort. Mer än halva arealen ligger under havsnivån, och lägsta punkten (delar av E22) ligger 2.4 meter under den nivån. Man håller på att invalla hela orten, vilket kommer att ta mycket lång tid och kosta flera miljarder. Den först byggda delen, en sträckning på 1400 m, vilar inte på berggrund utan ligger på gammal sjöbotten. Den sjunker 2 cm årligen och har glidit 42 cm i sida. Att lägga på nytt naturmaterial skulle få den att sjunka allt snabbare.

När MSB gjorde sin översvämningskartering i Helge å var en av beräkningsparametrarna avbördningsförmågan från sjutton dämmen i Vramsån. Länsstyrelsen ignorerar detta och i projektplanen ”Förbättrad ekologisk status i Vramsån”, som presenteras året efter karteringen heter det i första punkten ”Avlägsna dämmen”.

Kristianstad med sitt lågläge och Vramsån med sina många strömfallsfastigheter är kanske unika på sitt sätt. Jag är övertygad om att det finns flera vattendrag i landet där en utrivning av dämmen kommer att få så svåra konsekvenser att det överhuvudtaget inte är genomförbart. Trots det tvingas många av dessa fastigheters ägare att söka tillstånd i halvmiljonskronors klassen, där Lst. istället enkelt skulle kunna konstatera de svåra följderna av ev. utrivning

I stället presenterar man rena lögnerna i förelägganden som t.ex. i mitt fall, där man påstår att ingen ål, på grund av kraftverken, kan ta sig levande från källsjöarna till havet. Detta uttalande görs efter att Lst själva gjort en utredning i Kävlingeån som pekar på att kraftverk liknande de i Vramsån inte hade någon som helst dödlighet på ål. Samma resultat visade en utredning i danska Gudenå.

Det är svagt av en statlig myndighet att genom lögner ”plantera bevis” för att fördyra för privatpersoner att söka tillstånd. Det är också svagt att sätta människoliv på spel genom att ignorera och förringa annan myndighets (MSB) omfattande undersökning. Nedan följer debattinlägget:

Kommunal vetorätt

Under den senaste tiden har denna debattsida haft flera inlägg om den kommunala vetorätten i fråga om vindkraftsanläggningar.

Jag skulle vilja se vetorätten ur ett annat perspektiv, nämligen då det gäller tätorten Kristianstads säkerhetstänk beträffande översvämningsrisker. Under ca 100 dagar sedan juli månad, fick Kristianstadsslätten omkring 500 mm regn, eller 2,5 ggr mer än normalt. Till en början fylldes den låga grundvattennivån på. När den normaliserats, steg vattnet kraftigt i vattendragen. I Helge å steg på kort tid nivån med nästan 1,5 meter. Vid högvattnet rådde nordlig till västlig vind. Vramsåns tjugotal dämmen bromsade upp högvattnet och fick det att stiga upp på översilningsängar och våtmarker.

Om det vid tillfället istället rått sydostlig storm och Vramsån saknat dämmen hade havsvatten pressats in i Helgeåns utlopp samtidigt som nederbörden från Linderöds- och Nävlingeåsarna forsat ut i Helgeå och tillsammans med havsvattnet bildat en propp, som ytterligare höjt vattennivån vid Kristianstad.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har tagit fram en ”Översvämningskartering utmed Helge å”(2013-12-16). Flödesberäkningarna har utförts av SMHI. I slutet av detta århundrade beräknas vattennivån vid den skånska ostkusten att ha stigit med ca 1 m. I beräkningsgrunderna vid karteringen ingår i Vramsån sjutton dämmens avbördningsförmåga vid höga och mycket höga flöden. Vid utrivning av dämmen kommer beräkningsgrunderna att rubbas, och den framtagna hotbilden mot Kristianstad att förändras.

MSB; s kartering kan knappast vara okänd för Länsstyrelsen. Ändå ignoreras den året efter i deras projektplan ”Förbättrad ekologisk status i Vramsån”. Viktigast i den tycks vara att ”Avlägsna dämmen”, utan att tala om nyttan med ingreppen. Man använder det vaga begreppet ”förvänta sig”, som ger intryck att det rör sig om försöksverksamhet snarare än att det bygger på välgrundad vetenskap. Man är däremot övertygad om att ingreppen årligen skall ge 5 000 – 10 000 fiskedygn längs Vramsån.

En ledande person inom det pågående invallningsarbetet runt Kristianstad uttalade sig 2015 om den svagaste delen av vallsystemet, som sjunker 2 cm om året. Den vilar på sjöbotten och ytterligare påbyggnad med tungt material skulle få den att sjunka ännu mer. Ett brott i denna instabila del skulle leda till att 60 % av tätorten skulle läggas under vatten. E 22, som på vissa delar ligger 2,4 m under havsnivån, skulle på långa sträckor ligga under vatten. Räddningstjänsten, nedre delen av sjukhuset och reningsverket skulle dränkas. Sannolikt skulle vallbrottet kräva flera dödsoffer.

Bäst möjliga teknik, för att ge nuvarande och kommande generationers Kristianstadsbor den tryggaste livsmiljön, är att låta dämmen vara kvar och med sin avbördningsförmåga minska trycket mot vallarna. Kommer Kristianstads politiker att använda sin vetorätt för att förhindra utrivning av de avbördande dämmena?

Gunnar Olsson, Ugerups Mölla.

Standard

Demokrati eller diktatur?

”När dagens barn blir gamla kommer de inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.” Det är förre socialdemokratiske partiledaren och numera Sveriges ambassadör på Island, Håkan Juholt, som uttryckt sin mening, och han fortsätter, ”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna. Färre vill bli folkvalda, partierna tonar ner ideologin.”

I några korta meningar uttrycker sig en klok människa om vad något tusental dammägare och vattenverksamhetsutövare redan vet. Vi har väl många gånger ställt oss frågan om vi fortfarande lever i en demokrati när vi utsätts för diktatoriska ingrepp. För hur kan en demokrati medverka till att lagligen åtkomna fastigheter, får brukanderätten inskränk och med tvång ska förstöras, istället för att omfattas av landets grundlagar, som skall förhindra just sådana övergrepp från det allmännas sida. Det är fastigheter där ägarna med vedermödor och ekonomiska utlägg kunnat bevara dess kulturhistoriska värde. Alice Bah Kuhnke har i landet det yttersta ansvaret för att kulturhistoriska byggnader och anläggningar bevaras till eftervärl-den. Hon har inte lagt två strån i kors för att bevara dem. Istället passar hon på att ge Juholt en känga när hon säger ”Det är ju anmärkningsvärt. Det är ju ambassadörers, precis som regeringens, uppgift att föra fram korrekta bilder av vårt land och främja vårt land i världen.”

Jag skall ge en korrekt bild av hur det här landet styrs, så får vi se om det är den Bah Kunhke kommer att förmedla på sina världsomspännande resor, eller om hon hellre kommer att försvara den framväxande teknokrat- och byråkratdiktaturen.

För ett tag sedan blev jag uppringd av en kvinna, som är ägare till en kvarn, och som ville ha råd eftersom hon var i färd med att sälja kvarnen. Dämmet till kvarnen revs ut i sept. 2014 av Länsstyrelsen i Skåne. Ägaren hade förespeglats att kostnaderna för att söka tillstånd och att bygga fiskväg skulle bli väldigt höga. Hon gick därför med på att dämmet fick ”sänkas av” utan att det kostade henne något. Hon hade uppfattningen att man skulle ta ner lite på dämmet så att det skulle bli små förändringar i omgivningen. Man rev istället ut hela den stenlagda delen av dämmet, vilket fick till följd att 100-talet ton sediment spreds på bottnen av vattendraget och fyllde en damm längre nerströms.

I efterhand har länsstyrelsen låtit göra en kulturhistorisk värdering av 13 anläggningar i vattendragen. Två av dem bedömdes ha höga kulturhistoriska värden. En av dem var den där utrivningen skett. Den andra var den som fått dammen sedimentfylld. Utredaren kommenterar utrivningen som följer; ”Med dammen som kraftkälla skulle det även vara möjligt att återupp-ta kvarnens drift. Som enskilt objekt tingar kvarnbyggnaden ett mycket högt kulturhistoriskt värde men har p.g.a. utrivningen påverkats negativt, då den i nuvarande tillstånd inte går att driva. Dammen vid Stendalmöllan är avsänkt vilket ur kulturmiljösynpunkt har givit en negativ påverkan på helhetsmiljön.

Ägaren har under ett år försökt sälja fastigheten. Hon har haft tre intressenter som velat köpa fastigheten om den varit intakt med damm. Någon av dem hade haft för avsikt att bygga upp ett kvarnmuseum, eftersom den mesta utrustningen fanns kvar. Försäljningen begränsas också av strandskyddet Det är inte troligt att det går att sälja fastigheten i nuvarande skick. Troligare är då att den gamla kvarnen kommer att förfalla, när inkomster till underhållet uteblir. Våra byråkrater har i så fall sett till att en fastighet som i ursprungsskicket hade varit värd ca 5 miljoner SEK blir värdelös efter diktatorernas framfart.

Juholts uttalande är ett försök att varna för en framväxande byråkrat- och teknokratdiktatur. Som vi sett i våra ärenden är regeringen inte intresserad av stoppa tjänstemännens självsvål-diga framfart, utan avhänder sig istället sina folkvalda åligganden och försöker tysta den som pekar på det sjuka tillståndet.

Gunnar Olsson
Ugerups Mölla

Standard