Vattenkraftens historia

De första människorna som slog sig ner på den Skandinaviska halvön, tycks ha valt sina boplatser vid vattendragen. Man har funnit rester av eldhärdar och flinta från verktygstillverkning i dess närheter. Däremot har man inte funnit några rester från boplatser, vilket tyder på att de första invandrarna skulle ha varit från jägarestenåldern. Vid vattendragen fanns allt de behövde för sin överlevnad. I dem fanns fisk och de besöktes av djur som kom dit för att släcka törsten. De större djuren gav både mat och kläder åt stenåldersmänniskan. Längs stränderna gav den frodiga växtligheten både frukt, fröer och rötter.

Dessa människor var kanske de som först kom i beröring med vattenkraften. Då tänker jag inte den kraft som åstadkommes genom rörelseenergi, utan vattnets bärkraft. Kull-fallna träd drev nerströms i vattendragen. Kanske någon prövade att rida dem och fann att det var ett utmärkt transportmedel. Genom att urholka stockar fick de mer bärkraft.

Med tiden lärde man sig bygga skepp, och här i norr var väl vikingaskeppen de mest beryktade. Vikingarna beskrivs som grymma och våldsamma män som sökte sig till andra länder där de slog ihjäl och rövade befolkningen samt besatte landområden. De flesta var dock fredliga handelsmän som drog ut i världen för att sälja sina varor, och köpa sådana som inte fanns här i norden. Man fick också med sig en del nya idéer från fjärran länder. Bland annat lärde man sig utnyttja vattnets rörelseenergi.

Det började dyka upp små skvaltkvarnar lite varstans i landet. Oftast var det hövdingarna som ägde kvarnarna. Sedermera övergick de till kungamakten. För att belysa påståendet använder jag mig av ett citat ur Sten Skansjös SKÅNES HISTORIA i hans beskrivning av den medeltida staden Vä; ”Staden har legat vid ett vattendrag, Kyrkbäcken, som under medeltiden dämdes upp för kvarndrift. Ett kungligt privilegiebrev från förra hälften av 1200-talet befriade stadens innevånare från att föra sin husbehovsspannmål till kvarnarna, vilket tyder på att de tidigare varit ålagda att mala sin säd där i likhet med andra i stadens omland. Det sigill som staden förde under senmedeltiden har avbildat ett kvarnhjul. Mycket tyder på att det i Vä funnits en omfattande kunglig kvarnhantering, rentav ett kvarnmonopol för den omgivande bygdens bönder.”

Kvarnarna ersatte de gamla handkvarnarna som tidigare funnits i så gott som varje familj. När det nu blev fritt att uppföra kvarnar, försågs de flesta vattendrag med en eller flera sådana. Från början var det nästan bara säterier och frälsegårdar, som hade råd att uppföra kvarnar. Skvaltkvarnen var en enkel konstruktion, där man utnyttjade topografin eller gjorde ett enkelt dämme för att få fallhöjd. Löphjulet var försett med en arbetsaxel som trätts genom ”liggaren” och på vilken ”löparen” var fastsatt. När kvarnar med vattenhjul ersatte ”skvaltorna” ökades effekten och man kunde använda vattenkraften till annat än att enbart mala spannmål. Man gjorde större fördämningar för att styra vattnet mot vattenhjulet och samtidigt öka vattenmagasinet. Dock rörde det sig fortfarande om överfallsdämmen, det vill säga att det vatten som inte gick åt till driften av vattenhjulet rann i huvudfåran över dammkrönet.

Den nya tekniken gjorde att vattenkraftens användningsområden ökade betydligt. Förutom mjölkvarnarna, som även de moderniserades med bl.a. siktar och utsädestriörer, uppfördes sågverk, stampar, garverier, pappersbruk, färgerier, spinnerier, tegelbruk och smedjor m.m. Längre norrut i landet anlades flottningsleder, järnbruk, stora sågverk och pappersbruk.

När turbinerna ersatte vattenhjulen ökade effekten och användningsområden ytterligare. Nackdelen var att industrierna måste ha en omedelbar kontakt med kraftkällan. Elektriciteten var en välkommen uppfinning, som till en början mest användes till belysning. I takt med att näten byggdes ut och nya elmotorer konstruerades tog industrin elen allt mer i besittning. Nu fick vattenkraften en annan inriktning och istället för kvarnar byggdes kraft-verk enbart för elproduktion. Många av de gamla kvarnarna försågs också med likströmsgeneratorer för att producera el till husbehovet.

Det var först efter andra världskriget som kraftverksbyggandet kom igång på allvar. Den svenska industrin, som var oskadad efter kriget, stod beredd att täcka behovet för det sönderbombade Europa. Det gällde bara att få tillräcklig tillgång till el. I snabb takt upp-fördes flera stora, reglerbara kraftverk med sina enorma samlingsdammar.

Många kvarnägare startade elproduktion igen på flera politikers uppmaning. Det som idag anses försumbart, ansågs på 1980-talet som så viktigt att staten gav bidrag för investeringen och senare för mikroproduktionen av el.

För de första Skandinaverna innebar vattendragen den tidens välstånd. Vattenkraften lade grunden till det nuvarande svenska välståndet.

De styrande tycks, med EU; s ramdirektiv för vatten i ryggen, i stort sett vara ense om att rasera den vattenbaserade mikroproduktionen av el. Man kallar det visserligen för småskalig produktion, men i huvudsak handlar det om mikroproduktion. Det gäller merendels kvarnar med flera hundra år på nacken. Bortfallet handlar om den mest miljövänliga elen som överhuvudtaget kan produceras. Varje annan ersättning kommer att bli en global miljöförlust. Det kommer dessutom att innebära en förlust av kulturhistoriskt värdefulla miljöer och en kollaps av den miljö som vuxit fram under de århundraden som överfallsdämmen funnits och där nu fridlysta och rödlistade organismer etablerat sig och vuxit sig starka. Allt detta kan gå förlorat, utan att de styrande kan visa några reella vinster på sitt konto. Det känns som ett långt historiskt bokslut där slutsumman endast kan redovisas i förluster.

Advertisements